Akt 2 (D4K)

Från Chronopia
Hoppa till: navigering, sök

Akt 2 i kampanjen Den Fjärde Konfluxen
Den fjärde stormen sveper sen in
Akt 1 föregick, 7 maj 1666 - 5 juli 1666, följt av Akt 3

Den fjärde stormen sveper sen in
Köldens betvingare, de visa, går under
Öarna plundras på prakt och på liv
Åldrade hjältar ska så förgås

Den fjärde konfluxens akter
Intro - Ödet seglar mot sin fjärde storm
Akt 1 - Stridens barn har en lång väg att gå
Akt 2 - Den fjärde stormen sveper sen in
Akt 3 - Gudarnas ättlingar kriget upp tar
Epilog - Åldrade hjältar ska så förgås

Innehåll

Efterdyningar

Var och en av gruppmedlemmarna har en dröm i anknytning till konfluxen.

Zebbe vaknar och det första han får syn på är Kublai och Andaria som står några hundra meter framför honom och talar med varandra. Miras kropp ligger stilla i närheten av dem. Han ser de andra i gruppen bredvid sig och väcker dem och rusar sedan mot Mira. Konfluxplatsen liknar mer en stor krater nu istället för dalen med höga klippväggar på sidorna som det hade varit innan. På den nordvästra kanten vid kratern står en mystisk figur på häst med demonisk aura som betraktar dem och händelseförloppet. Gruppen som tidigare stått på en av dessa väggar har nu fallit en bra bit och slagit sig ganska hårt. Himlen är fortfarande täckt av mörka moln men vinden har mojnat helt och endast spår av den enorma mängd magi som fanns märks nu av.

Innan Zebbe hunnit fram till Kublai så dyker en annan mystisk figur upp vid den nordöstra kanten och anfaller därifrån Kublai med sin magi. Andaria är dock kvick och kontrar anfallet med egen magi. Kublai försvinner iväg direkt för att jaga rätt på sin nya fiende som tar till flykt norrut. Zebbe fortsätter även han vidare i jakten och figuren till häst försvinner också bakom krönet. De övriga möter upp med Andaria och Navi undrar varför hon försvarade Kublai. Josay börjar tolka för Andaria som förklarar att hon slutit en slags vapenvila med Kublai, annars hade han säkert passat på att ta deras liv när de legat medvetslösa. Därtill hade hon fått Miras frihet.

Under tiden som de står och diskuterar om det är en rimlig vapenvila så stiger solen upp och skingrar molnen och man börjar se vad som har hänt av det slag som ägde rum på platsen nyligen. I närheten ligger hertigens döda kropp samt de ryttare han haft med sig och i öster och i väster ligger de båda härarna som slogs om konfluxen. Sammanlagt ligger där över 20 000 livlösa kroppar och svarta fläckar täcker deras hy likt sotpestens märken. De begraver hertigen i ett stenröse och bygger ytterligare ett stenröse för alla andra som dött.

Mira kvicknar till men verkar svag och man beger sig österut mot den ena härens tross. Zebbe kommer tillbaka efter en misslyckad jakt norr om konfluxkratern och möter upp de andra. Andaria försöker bota Mira men utan framgång och hon meddelar via Josay att hon inte kan göra något åt henne sjukdom men att hjälp finns i hennes hemstad, den alviska staden Cuindil som ligger i de östra djunglerna. Andaria misstänker att sjukdomen kan vara en variant av den som drabbat soldaterna.

I trossen hittar man en passande vagn och lastar den med mat, vatten, ved, rep, tält, filtar, lampolja och lite hygienutrustning. Navi lättar vagnens börda med hjälp av sin magi och man fortsätter österut längs en väg för att komma ut ur stenöknen, därefter ämnar man bege sig norrut för att nå djunglerna. Mira blir snabbt sämre och man beslutar sig att stanna bara någon timma efter att man lämnat trossen. Andaria och Zebbe tar hand om henne bäst de kan medan de andra slår upp ett läger.

Under nästa dag fortsätter man österut och Mira får åka med vagnen tillsammans med Andaria. På förmiddagen ser man en lortig liten by där stenöknen börjar övergå till slätt. Kandor och Titziana beger sig in i staden för att se ifall det finns något att göra eller få reda på där. De hittar en äldre man som sitter mot ett av husen nära brunnen i mitten av byn och de frågar honom om konfluxen och vad som har hänt men han verkar mest glad över att solen är tillbaka på himlen. De får inte reda på mycket mer än att det finns tre vägar från byn, en söderut, en norrut som leder till staden Eskor efter ungefär en veckas resa, samt vägen västerut genom stenöknen som de kom från. Kandor och Titziana möter upp med de övriga och man fortsätter längs vägen norrut.

Efter någon timme så hinner man ifatt en vitklädd människa som är på väg norrut. De närmar sig och den vitklädde presenterar sig som Phiasmästarinna Evelin Dalsira. Hon ser ganska snabbt att gruppen inte är ravenniter och man slår följe norrut då även hon är på väg till alverna. Hon får reda på att de är yvainiter som är här på grund av Kublai medan hon var en del av phiasiternas konfluxexpedition och troligen den enda som överlevt från den då hon befann sin några kilometer från konfluxen. Nu är hon på väg hem till Phisea för att lämna rapport. Då deras expedition reste en liknande väg för att komma hit så känner hon till några bra lägerplatser samt några ställen och städer att undvika. Under färden talas det mest om Phiseas orakel, Agaro Thiselrakh, och profetian. Kandor låter henne ta en titt på den men hon verkar inte särskilt intresserad av den, konfluxen har ju redan inträffat.

På kvällen visar Evelin dem till en dunge, en liten bit från vägen in i skogen, där phiasiterna varit tidigare. Från dungen, som känns en aning magisk, har man ganska bra uppsikt över vägen utan att vara för nära. Vagnen lämnar man en liten bit därifrån och man tar sedan de förnödenheter man behöver med till dungen ett stenkast därifrån. När man fått fyr på elden och satt sig för att börja äta så börjar träden att verka växa samman och de blir bredare och tätare. Man hinner som bäst dra sina vapen innan skogen bildat en kompakt vägg av träd runt dungen och lövkronorna har täckt himlen. Ur marken växer rötter upp och slingrar runt och greppar tag i deras ben. Evelins kåpa antar en blåare färg och hon omvandlar sig till den mystiska figuren som anföll Kublai vid konfluxkratern. Mellan henne och gruppen växer rötter upp som bildar ett nät och gruppen försöker ta sig loss med hjälp av sina vapen innan allt förvandlas till sten. Dungen omvandlades till en stengrotta och nätet av rötter till ett metallgaller. Mot grottväggen ligger en äldre man i ljusblå kåpa, illa tilltygad och medvetslös. Den tidigare Phiasmästarinnan presenterar sig som Zarithaia Qai’ziwaz även om de kanske känner henne bättre som "det gröna ögat" och hon förkunnar att de nu är henne gäster. Hon utstrålar en demonisk aura och ingen magi fungerar i cellen. Man väcker den blåklädda mannen och han säger kort att han är Phiasmästare Sufian Marestal och det verkar mer eller mindre som att Zarithaia berättat hans berättelse när hon låtsades vara Evelin Dalsira.

Zarithaias grotta

Hon börjar med att säga att konfluxen nästan serverades till ravenniterna, så dålig närvaro som de övriga hade. När man kommer in på konfluxen och Kublai nämns så påpekar hon att gruppen var mycket lättare att tillfångata än vad Kublai var. När de undrar hur han kom därifrån så tar Zarithaia fram Neros och säger att det var byteshandel. Hon råkar även känna till att gruppen är intresserade av Neros. De börjar förhandla lite med varandra även om de flesta fördelar ligger hos Zarithaia så skulle hon önska att de tog Neros och dödade demonprinsessan Frika som Kublai släppte lös under konfluxen. Egentligen ligger det inte direkt i hennes intresse men de verkar ha samma mål då den pest Frika drar med sig förr eller senare kommer att färdas mot de yvainitiska länderna och Phiasmästaren är orolig att Frika kommer att passera Phisea före det. Det Zarithaia egentligen vill ha är ett offer, någon av de åtta som sitter bakom gallret. I utbyte mot det kommer de att få sin frihet samt Neros. En gång öppnas bakom henne och en vakt av sten ställer sig på hennes sida av gallret och hon lämnar dem att komma fram till vem de ska offra.

Till en början verkar ingen av dem redo att klara av att hantera att de ska offra någon och man börjar först leta efter flyktvägar för att komma undan det hela, dock utan någon framgång. Josay förklarar vad som hänt för Andaria och Sufian verkar återhämta sig så pass att han kan sitta upp. Man väntar i många timmar, äter lite av den mat man tagit med sig från vagnen, i ett försök att vänta ut Zarithaia, men det leder inte någonstans. Navi orkar inte med att diskutera fram ett offer när personen sitter mitt bland dem och vill istället offra sig själv. Som vindmagiker så borde hon även ha en liten chans att komma undan. Josay tycker att hon är smått löjlig och väldigt uppoffrande utan att det skulle ge något gott. Om Navi lyckades komma undan skulle Zarithaia givetvis ta ut hämnden på de som var kvar, dessutom måste det finnas en anledning att fem yvainiter från Yavaris befinner sig någonstans i Mergal. Säkert något som ödet, Yvain eller andra gudar ligger bakom och att offra någon av kärngruppen vore att gå emot detta. Josay föreslår alltså att de enda som man borde ta hänsyn till att offra är Andaria, Sufian eller Mira. Titziana tycker att Kandor borde kunna ta beslutet då han har högst grad.

Därefter börjar man diskutera mer öppet vad var och en tycker. Navi vägrar och skulle ange sig själv om något. Josay menar att Mira är sjuk så att om han var tvungen att välja så skulle han välja henne. Kandor försvarar henne med att hon varit med väldigt länge (sedan fyra månader) och att hennes öde kanske fortfarande är viktigt. Dessutom säger han att hennes åkomma inte spelar någon roll i sammanhanget så länge gruppen tar sig till Cuindil. Zebbe tvivlar på att hon skulle överleva vägen dit utan Andaria. Kandor börjar ta reda på vad Andarias roll skulle kunna vara och får reda på att hennes mästare bor i Cuindil, en av alvernas mäktigaste magiker. Vakten av sten har stått stilla hela tiden och inte ens rört på ögonen så Titziana försöker anfalla den med sitt spjut eller åtminstone peta till den. När spjutet kommer i närheten så svarar dock vakten snabbt med att krossa det på mitten så att hon bara har en avbruten stav kvar.

Då Sufian känner sig träffad börjar han med att presentera sig mer ordentligt och att han är utsänd av phiasen själv för att undersöka konfluxen. Han fortsätter med samma berättelse som Evelin berättade om att de var någon kilometer norr om konfluxen, på den falska konfluxplatsen, och att det endast var hans tur som låtit honom överleva. Nu var han på väg tillbaka för att rapportera till phiasen och han skulle med glädje ta med gruppen inför en audiens med härskaren av Phisea. Det kanske var möjligt att man kunde diskutera en allians mellan phiasiterna och yvainiterna nu när ravenniterna tagit konfluxen. Utöver det så är han även phiasiternas ambassadör hos alverna i Cuindil i de Östra Djunglerna och att menar att han gärna tar dem dit då det är hans första etapp på vägen hem. Då han innehar titeln Phiasmästare så är han även en framstående och mycket skicklig magiker inom jordens och isens magi.

Under tiden så viskar Zebbe och Kandor till varandra; Kandor: Planen är att Navi ska fly nu. Men det kommer bara att bli dåligt för oss som är kvar. Zebbe: Jag skiter helt i era konfluxer och öden, välj eller så gör jag det! Kandor: Jo, men det är svårt att välja. Alla bär på olika kunskaper och det har ett värde för oss andra. Mira är viktig för mig och för dig. Andaria behövs för att rädda Mira. Phiasmästaren däremot… Om han dör utan att någon vet så kanske vi ändå kan få en allians med Phias. Zebbe: Om beslutet blir att offra Mira dödar jag Phiasmästaren. Rör inte min flickvän! Kandor: Jag kommer nog se till att vi ska försöka komma härifrån utan att offra någon. Mira och jag har även lite gemensamt så jag försöker se till att hon kommer överleva. Zebbe: Bara så du vet; jag skiter i konfluxen. Mitt jobb är att bevaka Navi och jag kommer inte låta någon av dem dö.

Under tiden så har Josay och Titziana diskuterat och Josay har fått medhåll av Titziana att man inte borde offra Phiasmästaren eller Andaria. Kandor funderar kring det och resonerar att det skulle rädda flest liv genom olika allianser och dessutom vara den enda vettiga makten mot ravenniterna som fick övertaget i och med konfluxen. Sufian får Miras koppling till konfluxen berättad för sig och menar då att hennes öde borde vara uppfyllt då konfluxen faktiskt har hänt och att man borde fokusera på att ta hand om efterföljderna. Man kommer fram till att man borde rösta om vem som ska offras och man beslutar att samtliga åtta ska ges rösträtt men att man endast får rösta på Andaria, Sufian eller Mira. Kandor tar fram en anteckningsbok, river ut några sidor och fördelar en lapp till var och en. Under omröstningen så börjar Mira gråta för att hon inte klarar av att sätta sin röst på någon och Zebbe försöker trösta henne. Resultatet blir två blanka röster, en på Sufian och fem på Mira, men Mira tar det ganska bra. Därefter börjar man diskutera över vad omröstningen ska ha för verkan. Till en början tar man det bara som en vägledning till beslutet, för några menar fortfarande att det är Kandor som gruppledare som är den enda som har rätt att ta beslutet.

Zebbe och Kandor fortsätter att viska till varandra; Zebbe: Säg att vi har valt ett offer och namnge mig som offer. Jag är den som tillför minst, jag skiter i allt det här men dör Navi har jag misslyckats och dör Mira kommer mitt samvete ändå att ta kål på mig till slut. Hur vi än gör dör jag men offrar ni mig får jag dö som en hjälte ensam istället för senare av att jag inte bryr mig. Rädda Mira och stoppa Frika. Låt mig vara hjälte en sista gång min vän. Kandor: Mira är en god vän, det skulle smärta mig djupt att offra henne. Frågan är: Vill man offra en god vän nu i hopp om att rädda ett folk? Det skulle sitta som ett djupt sår i mitt hjärta men att veta och se att man har räddat så många andra kan vara ett stort hjältedåd, även för dig. Om Mira offras så är det inte för att hon är svagare än någon annan. Med Andaria kan vi få en allians med alverna och Phiasmästaren med Phias. Tillsammans kan vi rädda många, även om de vi räddar inte spelar någon roll för oss så är det många som blir lyckliga. Zebbe: Så välj mig då, jag är minst viktig här! Kandor... för... allas skull, välj mig eller så blir jag tvungen att tvinga er med våld. Det är det enda sättet om ni ska komma härifrån! Kandor: Vi kommer ändå att skiljas från Mira i alvskogen i så fall, hon kan inte följa med och jaga pestmolnen då hon inte är immun. Zebbe: Det kvittar var hon hamnar efter det här, jag har lovat henne att inte låta henne offras! Välj mig, NU! Kandor: Hum, ska vi dela tankarna med de andra i gruppen? Zebbe (från viskning till höjd röst): Bara gör det! Zebbe knuffar Kandor. Gör det eller så skiljs våra vägar åt här och nu!

Zebbe ropar på Zarithaia som kommer ganska omgående varefter han meddelar att han är offret. Hon tittar en aning förvånat på honom och undrar om det är allas vilja, men Mira skriker så högt hon förmår Nej! Offra mig istället. Zebbe har en kort diskussion med Mira som dock vägrar att ge med sig. Zebbe lugnar ner sig och frågar till slut om det är hennes vilja och vad hon önskar som hon svarar Ja till. Zarithaia frågar återigen om det är allas vilja och en efter en ger sitt medgivande, till sist Zebbe. Mira reser sig ostadigt och ger en hopvikt lapp till Kandor med orden Öppna den inte förrän jag är död. Zarithaia går fram och räcker in sin hand genom gallret. Mira tar tag i den och Zarithaia drar henne genom gallret som om det inte vore annat än vatten. Zarithaia presenterar sin bödel som kommer från gången och överlämnar Miras hand till denne. Zarithaia lyfter sedan ett altare ur jordgolvet med magi. Zebbe får inte ur sig mer än Hej då och tack, resten står tysta och Mira ler försiktigt. Bödeln höjer sedan sin klinga och snittar hennes hals och låter sedan blodet flöda ner i altaret. En tid som känns som en evighet passerar, därefter lyfter bödeln upp den livlösa kroppen och lämnar tillsammans med vakten. Zarithaia tar upp Neros och sätter den i altaret så att pilspetsen är under blodsytan. Därefter lämnar hon grottan via gången och sakta omvandlas väggarna till träd och taket till löv. Gallret blir åter till rötter som slingrar sig ner i marken.

Den tunga färden norrut

Det verkar inte som att tiden har gått nämnvärt för det är lika mörkt som innan. Zebbe reser sig upp för att närma sig altaret men Kandor går fram och tar Neros först. De käbblar lite om det men Zebbe ger sig snart och sätter sig bara framför altaret. Sufian erbjuder sig att skriva in en hyllning i stenaltaret dagen därpå innan han, Josay och Andaria lämnar dungen. En stund senare lämnar Kandor, därefter Titizana medan Navi stannar ett tag med Zebbe innan hon slutligen återvänder till det nya lägret som rests en bit bort. Zebbe somnar sittandes och har även en dröm om Mörkrets son.

Den följande morgonen så skriver Sufian en kort hyllning till Mira i altaret med hjälp av magi, "Mira - Offrade sig för att rädda oss alla.". De andra packar ihop lägret och man fortsätter resan norrut mot Eskor. Man reser under tystnad och ingen säger mycket till någon annan. Kandor överlämnar Neros till Josay, den skickligaste skytten. På kvällen så frammanar Sufian en stor stenjätte som är kring tre meter hög. Han menar att det är en bra livvakt för honom och hela gruppen och att den kan ta hand om det mesta. Stenjätten hjälper även till att bära delar av lasten samt Sufian själv. Dagen efter så visar Kandor den lapp han fick av Mira för Zebbe, som berättar att Mira bar på ett liv då hon offrades. Zebbe verkar inte göra någon stor sak av det och Kandor spenderar resten av resans dagar med att lära ut alviska till Navi.

Gruppen kommer fram till staden Eskor, som är nästan lika stor som Yavaris, på förmiddagen den 16 maj och räknar man bakåt så inträffade konfluxen verkligen den 7 maj och tiden hos Zarithaia tog ingen tid i anspråk. Sufians uggla hittar honom och följer honom sedan på färden. Han passar även på att hålla stenjätten utanför staden. I Eskor så försvinner Zebbe iväg för att sälja lite smycken som han tog från konfluxslaget medan de andra letar rätt på en hästförsäljare. Zebbe hittar dem i lagom tid, då pengarna man hade med sig inte riktigt räckte, och han fyller på med sina dryga 50 guld. I Eskor tar man även tillfället i akt och badar sig i ett riktigt badhus, utan separering av könen som man är van vid. Man lämnar Eskor till häst och några dagar senare förbannar sig Titziana för att hon glömde köpa ett spjut.

Resan norrut mot skogskanten går mycket snabbare till häst och den sista staden man besöker är Maros, en stad på ungefär 10 000 invånare där man ämnar sälja hästarna. Gruppen anlände ganska sent så man tar tillfället i akt att sova på ett värdshus då man säkert kommer att få se djungel den kommande månaden. Man passar även på att se över matförråden. På morgonen därpå, den 27 maj, så lämnar man staden till fots. Terrängen är smått kuperat slättland så marschen till fots är inga problem. Titziana förbannar sig för att hon glömde att köpa ett spjut i Maros.

Den följande morgonen, strax efter att man påbörjat färden, så ser man en person vid den östra horisonten. Personen verkar sväva en bit ovanför marken och när man närmar sig så ser man att det är Hjil, Navis make, och de flyger mot varandra och seglar uppåt i luften i en omfamning. Resten av gruppen väntar på att det återfunna paret ska hälsa på varandra, Navi har trots allt inte sett honom på nästan fem år. Inför gruppen meddelar han att två farliga ravenniter är efter dem, Månens och Eldens son. Mycket riktigt så dyker det upp två personer strax efter att gruppen slagit läger och Hjil passar på att gömma sig men ändå stanna inom hörhåll.

Den ene presenterar sig som Asarz, Eldens son, den andre som Zharyid, Månens son. Asarzs är den som talar mest och det är ingen tvekan om att han lider av hybris. Han presenterar två problem som de har. Det första problemet är Zarithaia, som ränner runt på ravennitiskt land som om hon vore hemma här. Dessutom har lille Kublai uttryckt ett särskilt hat för henne. Gruppen berättar att de träffat Zarithaia vilket leder Asarz till det andra problemet, nämligen gruppen. Han hade gärna dödat dem här och nu, men om de sitter inne på värdefull information om Zarithaia så kan han tänka sig att skjuta på det tills hon är död. Man funderar ett kort tag på om det går att använda Neros mot honom men man tror inte att det skulle fungera. Då man inte är så sugen på att gå i strid samt gärna ser att Zarithaia dör en plågsam död så berättar man så noga man kan var de träffade på henne. De två sönerna meddelar att de säkert kommer att träffa på varandra igen någon gång i skogen och därefter försvinner de sedan söderut. Efteråt berättar Hjil att Neros borde ha effekt på dem då de sägs vara halvdemoner, kanske inte dödlig effekt men åtminstone halvdödlig men det skulle visserligen bara ta hand om en av dem. Han berättar även lite om vad han vet om Zarithaia och dennes mästare Kathalon, samt Frikas mästare Noth. Dessutom kollar han igenom profetian och löser några rader åt gruppen.

Nästa dag kommer man fram till skogskanten sent på eftermiddagen och man inser att man blir tvungen att lämna vagnen och man får försöka optimera belastningen. Turligt nog så kan Sufians stenjätte följa med och han som bekant bära massvis med last. Innan man lägger sig så håller man även en liten mässa, främst tillägnad Mira, men man passar även på att be om god färd i djunglerna.

Genom djunglerna

På morgonen den 2 juni så ser gruppen ett dammoln från ryttare vid den södra horisonten och oavsett vilka de är så kan det inte vara bra, så man skyndar sig in i djungeln och börjar vandra nordväst med Andaria som guide. Under dagen så ser man inga förföljare men man hör dem. Till slut tvingas man att stanna till ändå när mörkret kommer och man ser till att inte tända några eldar. Längre bort i djungeln från det håll man kom från så ser man ett ensamt ljus som sakta rör sig framåt. Man drar sina vapen och inväntar fackelbäraren som befinner sig några hundra meter bort. En stor ljuslåga tänds till och försvinner sedan en bra bit bakom fackelbäraren. Sufian skickar iväg sin uggla för att spana. Josay börjar smyga sig framåt, mycket sakta då det är helt mörkt, för att få in ett bra skott mot fackelbäraren. Ytterligare en stor ljuslåga tänds och det är mer som en eldexplosion, denna gång 300 meter närmre än förra gången, fortfarande snett bakom fackelbäraren. En mängd mindre ljus dyker upp bakom den förste, kring dussinet till antal.

Josay har smugit sig fram så pass långt att han har den förste fackelbäraren inom skotthåll. Han missar fatalt och pilen sätter sig istället i ett träd bredvid. Fackelbäraren skriker på sina kamrater och gömmer sig sedan bakom ett träd, dryga 100 meter från gruppen. Zebbe smyger av åt sidan för att komma runt och Josay går vidare runt för att återigen få fackelbäraren inom synhåll. Samtidigt som Josay fäller honom med en pil i ansiktet så flyger Hjil framåt för att möta den stora fackelgruppen och väl inom räckhåll så lägger han magi på dem. Josay och Navi, i vindform, följer efter för att ta sig an gruppen. En ny eldexplosion tänds i närheten och man kan se att Eldens son flyger i mitten av infernot och Hjil flyger dit för att möta upp honom.

Elden börjar ta sig i djungeln och Zebbe får ta en omväg. Ungefär samtidigt så har Månens son dykt upp i närheten av den övriga gruppen och stormar den med sina lysande månblad följd av fyra ravenniter. Stenjätten går mot Månens son, Titziana försöker fälla några av ravenniterna och Kandor möter upp med en av dem i envig. Månens son strider på ett dansande vis och när stenjätten gör ett utfall så parerar han anfallet med månbladet som skär stenjättens arm trots dess enorma storlek. Samtidigt möter Hjil upp med Eldens son och en spektakulär strid tar plats i luften. Zebbe närmar sig och försöker hitta ett tillfälle där han säkert kan träffa Eldens son utan att träffa Hjil. Josay har återvänt och skjuter mot Månens son samtidigt som Titziana skjuter och stenjätten gör sitt andra anfall. Josay träffar i skrevet och Titziana i armen vilket helt får honom ur balans varefter stenjätten får in en fullträff och sen sätter sig på honom. Ravenniterna tar till flykten, Josay och Titziana försöker skjuta dem och Kandor följer efter den som han slogs mot. Ravenniten hinner ifrån Kandor efter att ha hoppat från en låg avsats. Även en annan ravennit lyckades fly men utöver de två så besegrades alla. Under tiden så har Hjil och Eldens son förflyttat sig bortåt i hög hastighet och branden i djungeln har näst intill slocknat. Navi möter upp med Zebbe och konstaterar att de har försvunnit, så de vänder tillbaka till samlingsplatsen. När Kandor kommit tillbaka så fortsätter man färden några timmar innan man reser lägret igen.

De kommande dagarna är lugna stilla promenader i djungeln och tack vare Andaria så kommer man fram snabbare än väntar och på kvällen den 12 juni så stöter man på en vaktpost. Han välkomnar dem till Cuindils marker och meddelar att det är ytterligare någon dag dit. Man passar på att sova där och Zebbe har en dröm om Mira som mest verkar vara en osalig ande.

Cuindil

De två kommande dagarna vandrar man mot Cuindil, nu med den alviske vakten som guide. Man kommer fram på kvällen den 14 juni och möts av en enastående syn. Till en början står de bara i entrén och betraktar den magnifika staden på flera hundratusen invånare. Genom de centrala delarna av staden går en bred flod som slutar i vattenfallet vid entrén. Sufian låter stenjätte åter bli en klippa och Andaria tar dem först till sin mästare, ärkemagikern Valindë Mórith Ansir, som bor i ett av tornen. Hon hälsar dem välkommen och när hon insett hur mycket de vet och var de kommer ifrån så föreslår hon att de begär audiens till palatset. Gruppen tar sig dit via floden och möter även upp med Madias Borgas, Sufians lärjunge som stannade kvar i Cuindil medan Sufian begav sig till Mergal. Madias Borgas har ganska enkla kläder förutom ett smycke som verkar dyrbart. De stiger på och möts av Indil Sovina Erendil och unge prins Talonsol Alamardo. Det verkar som att Sovina är ledare för en förmyndarregering för prinsen då han inte är gammal nog att styra själv. De introducerar sig kort för varandra innan Sovina föreslår att de går in salongen. I salongen så sätter man sig vid ett av borden och en tjänare kommer fram och serverar gullbärsvin till samtliga.

Gruppen berättar nästan allt som de varit med om för Sovina och Valindë. Valindë verkar känna Zachaton sen gammalt och båda är även sedoniter. Diskussionen fortsätter vidare till vad Frika innebär i stort och smått. Viss information och gissning pekar på att Frika begav sig av nordväst till Velosad från konfluxplatsen, främst då man inte stött på någon mer pest under sin färd i Mergal. Från Velosad har hon troligen fortsatt norrut genom Svartblodsimperiet då dessa sedan lång tid tillbaka har varit i konflikt med ravenniterna. Troligen vänder hon säkert till Phisea eller Chronopia i någon ordning för att sedan bege sig mot Pandaros. Oavsett så måste hon stoppas innan dess och med tanke på att hon ska igenom Svartblodsimperiet så finns det en god chans att man hinner ifatt henne och kan möte henne vid Phiseas kust. För att komma ifatt henne kan man använda något som Sufian kallar för stjärnportar, vilket innebär att de är mindre än en dags resande till Phisea från Cuindil. Eldens och Månens son kommer också upp och man får reda på att det även finns Mörkrets och Ljusets son, samtliga söner till Ravennia och Själatjuven. Man talar även lite om Kublai, en person som Valindë har ett alldeles särskilt hat för. Andaria meddelar att hon tänkte stanna i Cuindil men Madias följer med istället. När frågor om magi och utrustning kommer upp så hänvisar Sovina dem till Valindë och audiensen avslutas när de inte har några fler frågor.

Resan mot Phisea

Gruppen kommer fram till vad de behöver för den kommande resan och meddelar detta till Valindë. Själva beger de sig tillbaka över floden och går sedan och lägger sig på ett värdshus där de även får ett bad. Josay och Andaria har en farvälnatt. Morgonen därpå får de den utrustning de efterfrågade, ett spjut, en hel del magiska skrifter till Zebbe och många koger med pilar. Resan fortsätter till Xalon, två mil därifrån, där stjärnporten finns. Vid Xalons port finns det lite andra underliga fenomen, bland annat en sjö som verkar koka, en staty av Phiasmästare Xalon Simeli själv samt en pyramidanordning som sägs lagra magi. Sufian noterar dock att den inte fungerat sedan mönstret för ghanlinjerna ändrades efter konfluxen.

Stjärnporten är en stenskiva med ett ristat pentagram och luften ovanför den glittrar som om snö eller stjärnor föll där. Porten tar dem till ett rum i någon byggnad och det finns även stjärnport där. Sufian visar dem vidare och presenterar dem för Phiasmästare Zaldir Tarimas Vailas. De befinner sig i hans torn, midnattstornet, i staden Chronopia. Zaldir bjuder på chronopisk konjak, Cirbas medan han berättar att porten till Phisea är stängd av någon anledning, troligen på order av phiasen. Även porten i Lom är stängd så Sufian bestämmer att de får ta sig till Phisea över havet istället och skickar iväg Madias för att se till att ett skepp står i ordning i Lom när de kommer dit.

Gruppen bestämmer sig för att ta sig till en yvainkult som tydligen ska finnas i tempelbackarna. De tar sig till bottenvåningen och tar en vagn till kulten och på vägen så växlar de in sina mergaliska mynt mot chronopiska. Sufian meddelar att de inte behöver bekymra sig för pengar på Phisea så länge han är med dem. Väl vid yvainkulten så stannar Sufian utanför medan de andra går in och berättar vilka de är. Föreståndaren frågar om de vill ha tillgång till kapellet, vilket de vill. De håller kapellet i någon timme för att ha en bättre mässa än tidigare. På vägen ut så ber föreståndaren om en välsignelse, vilket Kandor ger honom. Yvainkulten fungerade tydligen inte riktigt som hemma i Yavaris, bland annat verkade det som att de använder rökelse vid sina mässor. Zebbe frågar om gift och får tipset om svart lotus som troligen går att köpa på krogen Svart Lotus under Arenan. På vägen tillbaka till midnattstornet så stannar de till vid Arenan och Zebbe försvinner någon halvtimme för att köpa på sig lite av den svarta lotusen. I midnattstornet så talar de åter lite kort med Zaldir. Främst är det Sufian som för talan och som berättar vad som hänt och vad han ska göra. Zaldir önskar dem lycka till och de tar stjärnporten till Lirgon.

Lirgon är phiasiternas största tempel på fastlandet och därtill finns det ett stort bibliotek där. Då nästan hela dagen spenderades i Chronopia så sover man här med hjälp av Sufians kontakter. Morgonen därpå reser man till Lom som är en desto större hamnstad vid Borgasvikens kust. De kommer fram till Lom den 20 juni. Sufian gör sig i ordning och tar sedan gruppen direkt till skeppet som Madias har ordnat åt dem. Även Madias själv följer med på skeppet. Båtfärden till Phiseas hamn Ornum beräknas ta tio dagar och man är framme på förmiddagen den 2 juli.

Phisea

Resan dit tog längre tid än beräknat då det nästan blåste upp till storm. Som tur var så kunde Navi stilla vindarna så att det blev mer lättseglat. Hela Phiseas kust var täckt av höga klippor och det var endast ett ställe längs kusten där det fanns en vettig hamn, nämligen Ornum som var en vik in där skeppen skyddades från vindarna. Klipporna är dock lika höga vid Ornum som någon annanstans så vid havsytan finns bryggor byggda överallt och därifrån fortsätter man till en bred trappa i bergväggen som tar resande upp till själv ön och själva staden Ornum. Zebbe har en andra dröm om Mira kvällen innan man kommer fram. Sjömännen som man möter verkar oroade och bittra vilket gör att Sufian bara blir mer nervös och oroad så han börjar springa upp för trapporna medan resten av gruppen följer efter. Det man såg var att Ornum hade försvunnit, man kunde inte se annat än husgrunderna kvar. Marken var svärtad och förstörd, allt hade förlorat sin färg. Sufian blev allt mer desperat och sjömännen kunde inte ge information än att de som begett sig in i Phisea inte kommit tillbaka. De trodde att pesten tagit dem.

Sufian menade att de inte hade tid att stanna så han fick mat av sjömännen, mestadels torkad fisk och begav sig av tillsammans med gruppen in mot land. Målet var Parcate, Phiseas huvudstad. Varje timme som gick gjorde Sufian mer missmodig och Madias gjorde sitt bästa för att muntra upp honom. Sufian passade även på att framkalla en stenjätte. Phiseas landskap var döende om inte helt dött. Madias förklarade även att de uppsatta stolparna i jorden markerade var ghanlinjerna gick över Phisea, även om dessa nu flyttats i och med konfluxen. De sov en natt och fortsatte snabbt nästa. Några av de skrifter som Zebbe hade fått av alverna gjorde att man kunde gå utan att bli trött så Sufian propsade på att de skulle använda dem för att komma fram några dagar snabbare. Zebbe var motvillig till en början men efter att Kandor tyckt att det var en bra idé så gick han med på det. Istället för att klara av en dagsmarsch den dagen så klarade man tre men därefter var man tvungen att sova.

Den följande morgonen, den 5 juli, kom man fram till Parcate som låg lika öde och förstört som Ornum och alla andra städer man passerat längs vägen. Sufian började springa omkring bland rasmassorna för han tyckte att han kände phiasens magiska närvaro. Stenjätten hjälpte honom att plocka bort en raserad del av palatset och lyfte sedan fram en illa tilltygad man. Sufian knäböjde inför sin herre, phias Merinon Phias (jämfört med tidigare). Han röst var raspig och lika skadad som han själv, men han förklarade att Frika hade kommit och tagit Lumia, Phias stav. Trots det så hade Lumia räddat honom, för Merinon var kanske den enda överlevande på hela Phisea. För tillfället var Frika någonstans norrut. Merinon Phias fick vila ett kort tag innan Sufian föreslog, eller snarare bestämde, att Madias skulle ta med Merinon Phias till hamnen och föra honom till Lom. Han kunde ta så mycket mat han behövde för resan. Därefter tog Sufian ett sorgligt farväl av sin lärjunge och herre. De två lämnade söderut och resten av gruppen fortsatte norrut.

Man vandrade några timmar innan man fick syn på en enorm varelse vid den nordöstliga horisonten som bara kunde vara Frika. Man bara stod där och gapade över denna enorma varelse, några hundra meter hög. Det dröjde ett kort tag, sedan fick Frika syn på gruppen och började springa mot dem i en dundrande hastighet, varelsen måste ha avverkat flera hundra meter varje sekund. Var och en i gruppen hinner dra sina vapen, sprida ut sig och Josay drar Neros, redo att skjuta. Med tanke på Frikas hastighet mot dem så fanns det inte många sekunder att tänka och ännu färre för att hinna skjuta av Neros när det behövdes.

Josay skjuter av Neros i precis rätt tidpunkt och träffar Frikas öga. Demonprinsessan ger ifrån sig ett fasansfullt skrik och hela kroppen förvandlas till rök som far in över dem och nästan sliter iväg dem. Hade kroppen fallit över dem hade samtliga obönhörligen krossats. När dammet har lagt sig så uppenbarar sig Frika i en mer naturlig form och hon går in i strid mot den utspridda gruppen direkt. Kandor möter henne först och hennes beniga piskliknande händer passerar hans sköldblockering in mot halsen och Kandor faller direkt utan att striden knappt hunnit börja. Man tar fram lampan som man fick av Zachaton och frammanar varelsen i den. Samtliga skyttar börjar avfyra sina pilar mot Frika samtidigt som stenjätten försöker tackla henne. Tacklingen missar henne och stenjätten får svårt att stanna upp då Sufian börjar besvärja istället för att kontrollera sin elementvarelse. Frika går in i strid mot lampvarelsen och pilarna verkar ha begränsad åverkan på henne. Zebbe prövar med att stryka lite svart lotus på en av sin pilar och Sufian skjuter iväg tre stora ismissiler som verkar skada henne då hennes rörelser blir mer ryckiga, så han förbereder snabbt nästa attack. Frika börjar få problem med lampvarelsen som nästan hugger av några av hennes fingrar även om hon krossar dess yxa. Till slut förstör hon dock varelsens hjälm strax efter att Sufian avlossat sin andra salva. Därefter vänder hon sig mot Josay som inte hinner ta upp svärdet utan blir tvungen att försöka undvika hennes svepande grepp. Sufian skjuter iväg en tredje våg med ismissiler. Josay lyckas undvika den första attacken men inte den andra och träffas i bröstet så han faller. Frika riktar sedan sin uppmärksamhet mot Zebbe men bakifrån kommer stenjätten med Neros i handen och anfaller Frika bakifrån. Han träffar henne i ryggen och hon utstöter ett klagoskri som följs av en dimvåg och samtliga förlorar sina medvetanden.

Drömmen om Yvain

De vaknar upp och det är alldeles svart runt om dem. De kan känna varandras närvaro och höra varandras andetag. Sakta tänds små vita ljus i fjärran likt en stjärnor på en natthimmel. De reser sig upp och tittar till sig för att se att de inte är skadade. Kandor och Josay verkar inte märka av sina skador som Frika åsamkade dem. I fjärran träder Yvain själv fram i en ganska makaber klädnad. De ställer upp sig på ett led i tid till att han kommer fram. Han ler.

Jag är stolt över er och vad ni har gjort, mina söner och döttrar, och jag vet att även Kaleb ler för er. Det är en stor tid, men det är dags för mig att lämna världen till mina arvingar, precis som Kaleb gjorde till mig och mina syskon i sin tid.

Han ler igen för sig själv och ser troligen tillbaka på en svunnen tid.

För min del så har min själ redan lämnat Altor och jag har återförenats med min far. Min kropp vilar i min grav på Hjältarnas Ö där ni alltid kommer att kunna söka efter tröst. Jag kommer alltid att finnas i era hjärtan, så låt dem vara er vägledning.

Han går sedan fram till var och en, för höger handflata mot pannan, ritar ett vertikalt streck av blod och för sedan den vänstra till axeln för att lugna var och en. Sedan tar han ner högerhanden till den andra axeln.

Jag döper dig Kandor Ivanes till Solens son, för du kommer alltid att bära med dig ett inre ljus som kommer att lysa över ditt folk. De kommer att följa dig på samma sätt som de följer solens strålar.
Jag döper dig Zeberyonas Ivanes till Jordens son, för du äger dess orubbliga vilja och endast den kommer att känna av din närvaro där du sätter dina steg och tar dina andetag.
Jag döper dig Josay Ivanes till Isens son, för den har härdat dig och dess blanka yta tillåter ingen att ta dig för given utan bara se sig själv. Den har skänkt dig en ovärderlig kyla över livet som skapar en kamp för att du inte ska smälta.
Jag döper dig Tlenavi Ivanes till Vindens dotter, för vindarna har alltid smekt ditt hår som en älskande och den bris du bär med dig kommer att sätta hopp i folkens hjärtan.
Jag döper dig Titziana Ivanes till Havets dotter, för dess äventyrlighet och skönhet finns inom dig. Med havets kraft gör du som du vill, när du vill och ingen kommer att kunna stå i din väg.
Ni, mina barn, kommer att behöva vila nu, för ni har en stor kamp framför er och många strider. Kom även ihåg att det är det sista slaget som avgör kriget.

Gruppen somnar in och förlorar sakta medvetandet. Var och en av deltagarna har en dröm efter Yvain.


Den fjärde konfluxens akter
Intro | Akt 1 | Akt 2 | Akt 3 | Epilog
Personliga verktyg