Zeberyonas Ivanes

Från Chronopia
(Omdirigerad från Jordens son)
Hoppa till: navigering, sök
Zeberyonas Ivanes, Jordens son
Zeberyonas Ivanes, Jordens son
Personalia
Blod Ivanes
Tro Yvaintron
Fader Yvain
Partner Mira Tarani
Historia
Pånyttfödd 18 november 1683
Gräldingsö
Dödsdatum 20 maj 1684
Dödsplats Sjuhärarslaget
Även känd som Jordens son, Filio Terra.
Se även Zeberyonas Jerennecc.

Personlighet

Jag har studerat krig och män. Jag har sett in i mig själv… och jag har lärt mig det pris som krävs i jakten på seger och överlevnad. För att säkra seger, och överlevnad, räcker det inte att bara slå hårdast. Du måste bryta ner din motståndares vilja. Men du kan inte göra det på samma sätt som mot en hund eller en häst, för till skillnad från djuren, som underkuvas och fruktar dig när du slår dem, blir mannens vilja starkare ju hårdare du slår. Så för att bryta ner din fiendes vilja, för att bryta ner dess förmåga att stå mot dig, måste du angripa deras själar.

Det finns de som inbillar sig att vi kan slåss med värdighet, att det är det rätta sättet att döda någon på. Blotta tanken är absurd. För heder, rättvisa, godheten, fosterlandet, härskaren, religionen eller mormors äppelpaj – de är alla exempel på hur din fiende intalar sig själv att den kan utstå fasorna i att mörda. Att den är redo att ta ditt liv. Det är den idén du måste förgöra. Visa din fiende vilken skitig vedervärdig sak det är att ta en annans liv… och visa dem sedan hur du frodas i det. Slå för att skada, avrätta dem; bränn dem. Ta dig an din fiende i närstrid, krossa deras uppfattning om vad en man är, och du blir deras personliga monster.

Och när de fruktar dig… blir du starkare, du blir bättre. Men man får aldrig glömma bort att det är bara en uppvisning, en pose, precis som när lejonet ryter eller gorillan slår sig för bröstet. Om du förlorar dig själv i uppvisningen, om du ger efter för fasorna… då blir du monstret. Du blir reducerad. Inte mer än en man, utan mindre, och det kan vara dödligt…

– Zeberyonas Ivanes

Bakgrund

Sjuhärarslaget (1683 - 1684)

Huvudartikel: Akt 3 (D4K)

På vandrande fot (1684 - 1698)

Efter Sjuhärarslaget reste Zeberyonas, beväpnad med en Nerospil, tillsammans med Josay. Ända sedan den första kvällen under jaktturen flera månader tidigare, då Mira kom på tal och Josay sa åt Zeberyonas att han borde ”gaska upp sig”, hade han velat ge Josay ett rejält kok stryk. Det enda som hindrade honom var att han inte ville göra det inför yvainiternas krigsråd, då det sista som behövdes var att de skulle börja slåss med varandra. Nu när de var ensamma, fanns inte längre någon annan att ta hänsyn till.

Bråket

Zebbe och Josay, detaljbeskrivning av bråket mellan Zeberyonas och Josay.

Några dagar efter slaget inträffade så tillslut det bråk Zeberyonas sedan månader tillbaka undvikt att starta. När Josay väl återhämtat sig dröjde det inte länge innan han gav igen. När luften så var rensad fortsatte Zeberyonas och Josay vidare tillsammans mot Isenfort. Allt gammalt groll lät de vara glömt och stämningen var en aning muntrare, men det betydde mest att de inte bråkade mer under resans gång. Väl vid Isenfort smög de ut Andaria och Zeberyonas förvånades över att den unga kvinnan, Ranja, som försökte mörda honom släppts fri. Han tog sedan farväl av Josay och Andaria, önskade dem all lycka tillsammans.

Konfrontationen med Zari

En Nerospil.

Efter att Zeberyonas konfronterat Zarithaia i Chronopia, och åter står inför Mira, inser han att han inte klandrar henne för att hon tog Mira ifrån honom. I själva verket är han tacksam över att hon mycket väl kan ha räddat Miras liv, och dessutom bevarat hennes ungdom. Den han i själva verket hatade var sig själv, då han anser sig frivilligt ha offrat Miras själ för att rädda sig själv. Han säger att Mira förtjänar någon som aldrig ens skulle överväga att offra henne, och att hon borde hata honom precis som han hatar sig själv för det, då han minst av alla är värd hennes kärlek. Han tackar Zari för vad hon gjort och säger att han tänker ge sig av ensam, då Mira invänder och efter en lång konversation går han med på att ta Mira med sig. När han väl lämnar Chronopia, för att fortsätta västerut, gör han det i sällskap av Mira och Zari.

Åren som vandrare

Zeberyonas klädd som en enkel, anonym, vandrare.

Zeberyonas lämnade Chronopia i västlig riktning, men vände snart söderut längs med kusten. Under de kommande åren reste runt i Banborstland där han bland annat följde Elikons inbördesstrider och expansion med blandad förtvivlan och nyfikenhet, något som kom att göra honom allt mer cynisk. Efter att läget börjat stabiliserats under 1686 gav han sig av norrut för att följa både tyger, sabraner, högländare och svartblods härjningar. Han kom även att själv blanda sig i händelserna, till skillnad från att bara observera, vilket bidrog till hans rykte att bringa olycka med sig. 1695 hade han så tillslut nått den insikt han sökte, vilket fick honom att han ge sig av för att finna sina syskon.

Mira och Zari kom att följa Zeberyonas under hans vandringsår från att han lämnade Chronopia tills det att han gav sig av för att söka upp sina syskon. Relationen mellan honom och Mira var svår till en början då han fortfarande ansåg sig ovärdig hennes kärlek, men snart började gamla känslor ta över och han började öppna upp inför Mira igen. Hon ville dock slå sig ner och bilda familj, ett steg han inte var redo för.

Relationen mellan honom och Zarithaia var till tämligen kylig under lång tid, men allt eftersom han öppnade upp för Mira blev han också mer bekväm med Zari, och hon kom tillslut att bli hans närmsta vän. Hon hade trotts allt levt på Altor i tusentals år, vilket gjorde henne till den enda som kanske kunde svara på hans frågor om oktagonen och den roll de spelade i kampen om Altor och tidigare konfluxer. Dessutom var hon den enda utöver Mira som visste vem han verkligen var.

Insikt

Det han mot slutet av sin resa kom fram till uttrycks nog bäst med hans egna ord:

Det finns de som ser mig som en olyckans budbärare, ett ont tecken, men det är som så mycket annat bara en löjlig föreställning, även om det har en viss grund i sanning. För att observera var jag steget före, så självklart anlände jag ofta innan stormen, men stormen hade kommit även utan mig.

I åratal vandrade jag genom Pandaros krigshärjade länder och under tiden tog jag del av krigets olika sidor. Jag har stått på plundrarens sida, den som slåss för egen vinnings skull. Jag har stått på den svages sida, den som slåss för sitt liv. Jag har vandrat bland dem som stupat, firat med dem som segrat. Jag har befriat, likväl som förslavat. Jag har dödat utan nåd och jag har visat nåd när andra hade valt att det motsatta. Jag har stirrat in i män och kvinnors ögon när de tvingats göra val om liv och död. Och jag har frågat:

Om du måste döda någon, om du måste, är det på något sätt bättre att göra det rent; med en dolk genom hjärtat? Är det på något sätt värre att hacka sönder honom med ditt svärd? Och om du måste döda tio, eller hundra, eller tusen? Tänk om du, genom att göra det, räddar tusen eller skonar tio? Tänk om du räddar dig själv? Vad är måttet för en man eller hans mord? Med vilken galen uträkning kan vi svara på frågor som dessa? Borde vi ens försöka?

Det finns tusentals olika svar, men bara ett som betyder något; mitt eget. För när allt kommer omkring är det mesta betydelselöst. Mäns lagar, gudarnas lagar, rätt och fel – alla är de ovidkommande. Allt är tillåtet – det finns inga förbud, utöver de du själv väljer. Det är du som själv väljer vad som är viktigt, vad som är rätt. Vilka lagar du följer, vilka värden du håller högt. En mans förbud är en annans val. En mans sanning är en annans lögn.

I slutändan är allt upp till individen, oavsett förutsättningarna. När jag så tillslut förlikade mig med detta, var mitt sökande var över och jag kunde börja leva. Inte som den jag trodde att jag borde vara, utan som den jag väljer att vara.

Familjelycka (1698 - 1715)

Efter att Zeberyonas återvänt från sitt sökande efter sina syskon kom han att vända sin uppmärksamhet mot Mira, som varit hans ständiga följeslagare under fram till 1696. Han ville ge henne det han aldrig tidigare ansett sig kunnat; ett vanligt liv. Men då Zeberyonas Ivanes aldrig skulle kunna ge Mira ett vanligt liv antog han ett nytt alias, och tillsammans kom de att bosätta sig i Elikon. Att anta en ny identitet var i inbördeskrigets efterspel mycket lätt, då Yvainiter ifrån när och fjärran börjat samlas i Elikon för att starta ett nytt liv.

Zeberyonas hade snart ett arbete och under vintern 1698 födde Mira en dotter. Hans karriär tog även fart, och han började göra ett namn för sig i Elikon, vilket kom att medföra ett bekvämare liv för honom och hans familj. Han och Mira beslutade gemensamt att inte berätta om tiden innan de flyttade till Elikon för sin dotter, då deras önskan var att hon skulle få leva ett så normalt liv som möjligt. Kanske skulle de berätta när hon blivit vuxen, men det var ett problem för framtiden. Nu ville de bara leva ett stillsamt ”vanligt” liv tillsammans. De försökte få fler barn, men även om det knappt syntes på Mira hade åren börjat ta ut sin rätt på hennes kropp, och deras försök var fruktlösa.

Miras död

Så tillslut den 16 augusti 1713, efter en tid som sängliggande, dog tillslut Mira 67 år gammal. Zeberyonas var nu ensam kvar med sin unga dotter, men åren av vandring hade stärkt honom. Han sörjde såklart Mira, men kände ändå ro över att han gett henne ett lyckligt liv och att de uppfostrat en dotter de båda var stolta över tillsammans. Miras bortgång innebar även att hans gamla liv kom att göra sig påmint, då både Mira och Zari lämnat ett varsitt meddelande åt honom innan de lämnat honom.

Även Elikon hade förändrats under åren som gått och han misstänkte att han snart skulle komma att återuppta det liv han en gång lämnade efter sig. Förhoppningsvis skulle hans dotter vara redo för sanningen.

Allianser (1715 - 171?)

Relationer

Syskon

Skapare: Yvain

  1. Zeberyonas Ivanes (1683 - 1684)
  2. Tlenavi Ivanes (1683 - 1684)
  3. Kandor Ivanes (1683 - 1684)
  4. Josay Ivanes (1683 - 1684)
  5. Titziana Ivanes (1683 - 1684)

Åsikter (ca 1700)

Om sig själv
Tycker om sig själv
Om Tlenavi
Hon var minst lika förvirrad över läget som honom. Och hon höll kvar vid sin familj även efter hon blev Ivanes, vilket jag respekterar och förstår.
Om Kandor
Inte arg på, men inte helt glad i heller. Att Kandor bara släppte allt efter slaget gillade han inte, inte för att Kandor surade över att alla dog eller kände skuld över det (det har han full förståelse för) utan att han sket i det ansvar han fortfarande hade som utvald ledare och nygift med prinsessan. Om något borde han surat hos henne, eller i alla fall följt med honom och Josay för att säga till sin nyblivna fru att han levde och tänkte resa bort ett bra tag.
Om Josay
Stridsyxan är bregravd och bortglömd sen länge. Möjligt att han är lite avundsjuk på honom, eftersom Andaria är alv och därför kan stanna hos honom i hundratals år, kanske tusentals om de så önskar. Medan Mira mer eller mindre oundvikligen skulle dö ifrån honom.
Om Titziana
Zebbe är nog främst orolig för henne. Hon verkade inte ta det hela särskilt bra, och att hänga med ravin-gossarna kan vara både bra och dåligt för henne. En grip, en Keldos och lite lugn och ro vore nog bättre för henne.

Kvinnor

Hans första flickvän och mor till en av hans döttrar.
Den första kvinna han verkligen älskade. Sorgen och skulden efter att hon offrades till demonen Zarithaia Qai'ziwaz kom att påverka hans liv under många år.
Han kom att hata henne till en början, sedan var han tacksam, och tillslut blev de vänner.

Barn

Zeberyonas har två döttrar, med två olika kvinnor.

Moder: Meli Tareno

  1. Celeste Sareno (1652 - )

Moder: Mira Tarani

  1. HEMLIGT (1698 - )

Bilder

Personliga verktyg