Kapitel 9 - Mot alla odds

Från Chronopia
Hoppa till: navigering, sök

Kapitel 9 i kampanjen Allianser
Mot alla odds
20 november 1715 - ? december 1715

Innehåll

Välkomna till Lamar

20 november 1715

Istället för att fortsätta till något av de tillfälliga flyktinglägren väljer gruppen att höra sig för om läget i staden. Amaric börjar prata med en av de många soldaterna, medan Jodan bittert talar sig varm om soldaternas inkompetens. Efter att de lärt sig lite om staden bestämmer sig gruppen för att försöka leta efter Meckelsinburgare. Savi förslår dock att det nu kan vara ett lämpligt tillfälle att besöka ett bad, särskilt om de ska vara presentabla när de träffar nytt folk.

Krevian san Veluccio

Efter att de gjort sig presentabla ger de sig av värdshuset Himmelska Friden, stadens exklusivaste värdshus. Något förvånade över standarden, och kraven från vakterna, släpps de in och tar plats vid ett av borden. De passar på att beställa sig ett varsitt glas vin, utom Jodan som slår till på en öl. Där blir de sen sittande och pratar glatt om Meckelsinburg och skålar, alla utom Savi, som sitter tyst. Amaric försöker muntra upp henne med att hon som en vän till familjen alltid är välkommen hemma hos honom, och får en kram som tack. Fram åt kvällen dyker tillslut mannen de väntat på upp, Fien san Veluccio. Gruppen presenterar sig och Fien känner igen Amaric som en kamrat till hans brorson, Krevian. Gruppen bjuds att äta middag ihop med Fien och får även veta att Krevian – förvånande nog – är i Lamar som lärling åt sin farbror. Det dröjer inte länge innan Krevian dyker upp, och han är lika förvånad över att se Amaric och de andra som Amaric är att se honom. Gruppen berättar sedan om allt som har hänt och erbjuds sedan husrum hos Krevian och hans farbror.

De går gemensamt till san Veluccios hem. Väl där visas de till sina rum innan Fien återgår till sitt arbete, och Amaric får möjlighet att tala privat med Krevian en stund. Krevian undrar bland annat – föga förvånande – hur det står till mellan Amaric och Savi. Amaric erkänner att han är kär i Savi och förvånar åter Krevian när han erkänner att han ännu inte lägrat henne. Det hela blir ganska privat och efter att Rozalie kommit på tal frågar Amaric om Krevian har någon vernoli, vilket han självklart har. Savi finner dem båda i färd med att ta sig en varsin dos och de erbjuder även henne en dos, mer kontrollerat än senast, vilket hon tackar jag till – då hon inte har något emot att glömma den senaste tidens otrevligheter för en stund. Efter en sista fikastund på kvällen går tillsist alla och lägger sig.

Belägringen inleds

21 november 1715

Följande dag börjar stillsamt efter en god natts sömn. Dagens stora nyhet är att svartbloden samlats utanför murarna, och gruppen beslutar sig för att – precis som många andra i staden – ta en titt på hur många det rör sig om, för att kunna uppskatta hur länge de kommer tvingas vänta innan de kan resa vidare mot Baras.

När de väl når murarna finner de snart en plats där de får en god överblick över fienden. Vad som verkar vara tusentals svartblod har samlats framför murarna, utom räckhåll för stadens försvarare. Från murarna verkar de dock inte mycket värre än en mänsklig armé. De verkar inte ens ha några belägringsvapen, vilket antyder att de sannolikt planerar att svälta ut staden.

De hör snart ett horn tjuter och portarna till staden öppnas. Grevens representanter rider ut, och portarna stängs bakom dem. Representanterna bär samtliga skinande rustningar, likaså deras hästar. De rider ungefär halvvägs fram till horden innan de stannar och deras ledare ropar:

I greve san Lamars namn, å folket i Lamars vägnar, kräver jag att tala med er ledare!

Efter några sekunders tystnad börjar horden röra på sig samtidigt som de alla stampar i takt. Stampandet av tusentals svartblod orsakar ett överröstande dån, och man kan känna vibrationerna i marken. Svartbloden vrålar som om de är på väg att anfalla, vilket får några av de mer knäsvaga i folksamlingen på muren att skynda därifrån. Men svartbloden rör sig inte mot murarna. Man kan dock se hur en mindre grupp av enorma kolosser, helt klädda i rustning, rör sig genom horden och grevens representanter. Jodan gissar att de rimligtvis är troll eller möjligen resar, då bara de är så stora.

Kolosserna passerar genom de främre leden och stannar några meter ifrån grevens sändebud, som kämpar med att behålla kontrollen över sina hästar. En ensam krigare, denne inte klädd i rustning, bryter loss från gruppen närmar sig ensam representanterna. Bara någon meter ifrån dem stannar han och höljer vad som ser ut att vara en yxa, vilket får de övriga svartbloden att tystna och sluta stampa. Plötsligt är det fullständigt tyst i några sekunders, då alla väntar på vad som ska ske härnäst. Det blir ledaren grevens representanter som tillslut bryter tystnaden

I greve san Lamars namn, och folket av Lamars vägnar, kräver vi att ni omedelbart drar tillbaka era styrkor! Greven, och folket, tänker inte tolerera er närvaro! Ge er av, genast!

Representantens ord följs av jubel från folket på murarna och medhåll ifrån folket på murarna. Men jublen tystnar tvärt och blir till fasa, vrede och förvåning när den enorma krigaren anfaller representanterna. Innan någon av dem ens hinner reagera har han dödat både ledaren för representanterna och en av de andra männen. I nästa stund faller de återstående två av sina hästar och blir liggande på marken. Det hela är över på ett ögonblick. Från sin position på muren kan gruppen se hur ledaren för sändebuden försöker resa sig, men den enorma krigaren tvingar honom till marken och i nästa stund ligger han död, krossad under krigarens fot.

General Rorch

Några i folksamlingen drabbas av panik och skyndar därifrån, andra höjer sina röster och kräver att soldaterna ska göra något. Samtidigt höjer den enorma krigaren sin yxa och vrålar ”Lok’thar!” på vilket horden av svartblod svarar med att vråla ”Lok’thar ogar!” De börjar åter stampa och vråla, vilket överröstar allt annat. Den enorma krigaren höjer åter sin yxa vilket får de andra svartbloden att tystna igen. Krigaren sig sedan mot staden och ropar med en mycket mörk och grov stämma:

Folket av Lamar, hör mig! Jag är general Rorch! Ni står inför mig och mina män, blinda för er egen undergång! Ni gömmer er bakom era murar och er ynkrygg till ledare. En ledare som inte själv vågar stå inför mig, utan förolämpar mig genom att sända sina ynkliga undersåtar i döden!
Se hur lätt vi krossar dem. Ni klär er i stål, sätter era ynkliga krigare på djur för att maskera er fruktan, men vi ser den. Inget ni bygger, inget ni smider och inget ni har kan stoppa oss. Se på oss och skåda er undergång! Ni fördröjer bara det oundvikliga!

Svartbloden börjar åter stampa och vråla, ”Lok’thar, Lok’thar, Lok’thar!”, innan general Rorch åter höjer sin yxa för att tysta dem.

Det finns inget hopp för er små ynkliga varelser. Det finns ingenstans att fly! Det finns ingen utväg! Det finns ingen räddning! Ni kommer alla krossas under våra fötter, precis som er ledares små sändebud!
Men jag är inte utan nåd. Om ni ger upp är jag villiga att låta era barn och äldre lämna staden oskadda. Vi kommer inte att förfölja dem och vi kommer inte att skada dem. Resten av er ska överlämna er till oss. Ni ska även överlämna alla vapen och allt guld i er ynkliga stad.
Sänd ord till den ynkrygg ni kallar ledare – i den håla han gömmer sig – att ert enda hopp är att ge upp. Sänd er ledare till mig, eller be till era gudar att de tar emot er, när ni krossas till stoft under våra fötter!
LOK’THAR OGAR!

De övriga svartbloden svarar med att åter börja stampa i takt så att man kan känna marken skaka, samtidigt som generalen vänder om och tillsammans med de övriga enorma krigarna försvinner in i horden.

Stämningen bland folket på muren är låg och många verkar förvånande nog vara arga på greven. Några röster hörs fråga om inte det klokaste vore att ge upp, medan andra kräver att greven ska ställa svartbloden till svars. Stämningen mellan de som tycker olika börjar bli spänd, och gruppen återvänder – något förvånade över hur folk reagerade – till san Veluccios hem. De väljer att ta vägen förbli grevens palats, bara för att mötas av en arg folksamling, som kräver att greven ska agera mot svartbloden omedelbart. Då ingen i gruppen vill försöka sig på att armbåga sig genom folksamlingen för att tala med portvakterna ger de sig av. Väl inomhus igen fördriver de resten av dagen med att prata och lyssna på när Felicia sjunger.

Felicia börjar minnas

22 november 1715
Demonen från Felicias dröm

Felicia drömmer ännu en mardröm om delegationen, där det verkar som om Farohn och ett antal soldater dödas av någon sorts demon. När Felicia vaknar är hon i fullständig panik och flyr omedelbart i riktning mot närmsta ljuskälla; vilket blir ut genom det stängda fönstret. Hennes skrik och den följande kraschen när hon kastar sig ut genom fönstret väcker hela hushållet, men när de väl hunnit till Felicias rum har hon redan försvunnit utom synhåll. Jodan ger sig ut för att leta efter henne och möter efter en stund Leon och några av hans vänner. Med Jodans hjälp hittar de snart Felicia, där hon gömmer sig under en skitig gammal filt i en mörk gränd. Efter att Jodan plockat ut glasskärvorna ur Felicia bärs hon tillbaka av Leon och hans vänner. Väl tillbaka hos san Veluccio försöker Felicia få med sig Leon in på sovrummet men han tackar nej, även efter att hon tvättat sig och sett till sina skador.

Under frukosten skäller Jodan ut Amaric för att han inte tog hand om Felicia. De diskuterar även vad de ska göra med henne, då hon verkar bli att galnare, vilket Krevian i ett försök att lätta stämningen invänder emot – då en kvinna av Felicias börd inte blir galen, bara ”excentriskt”.

Efter frukosten ger sig Jodan av till palatset för att ta reda på hur han ska få kontakt med administrationen. Efter att ha talat med en av vakterna verkar det som om hans bästa chans är att få en av vakterna att föra ett meddelande vidare till någon med inflytande. Jodan skriver ett brev där han berättar att han vill skriva en bok som dokumenterar hur greven leder Lamar genom belägringen. Han överlämnar det sedan till vakten, som lovar att se till att någon i administrationen får det.

Medan Jodan är vid slottet pratar Amaric och Savi om vad som kan göras för Felicia, men ingen kan komma fram till någon permanent lösning. När Jodan sedan kommer tillbaka berättar Felicia lite mer sammanhängande om vad som skrämde henne och Jodan använder sin magi till att själv se hennes dröm. Han bedömer att demonen sannolikt är en mardröms- eller mörkerdemon, men då den inte motsvarar någon av den mer ”vanliga” sortens demoner, till exempel Kathalons skuggdemoner, Wroth, går det inte säga med säkerhet. Att Felicia bara sett den i en dröm tippar skalan lite mer åt Kathalon än mörker, men utan mer kunskap om dess förmågor kan Jodan inte dra några ytterligare slutsatser.

Leon Kelac

Leon, som stannat i huset över natten som vakt, ser att Felicia verkar vara på benen och tar farväl av gruppen. Ingen känner för att sitta inne och på Krevians rekommendation går de och tar en fika på Fridens Borg, en servering med tillhörande park. Väl där pratar Savi och Felicia lite med varandra om natten innan, men Savi kan inte mer än beklaga sig över att ingen vet hur de ska kunna hjälpa Felicia. Efter en stillsam fika i solen beger sig gruppen till Himmelska friden för att dansa. Längs vägen passar de även på att köpa vin och tobak på värdshuset ”I skuggan av Darder”.

Jodan och Savi dansar tillsammans när Jodan passar på att känna lite på hennes behag, något som får Amaric att reagera och ge Jodan en örfil. Amaric tvingar sedan Jodan att sätta sig i ett av båsen, där han blir sittande och röker tobaken medan Amaric och Savi tar en promenad. Under promenaden berättar Savi att allt prat de senaste dagarna om Meckelsinburg gör henne ledsen, då det påminner henne om att hon och Amaric kanske skiljs åt redan i Baras. Amaric försöker minska hennes oro genom att säga att han älskar henne och att han alltid kommer ha en plats för henne. De kysser varandra och kramas innan de återvänder till värdshuset.

Samtidigt har Felicia träffat Leon, som kommit till Himmelska friden för att äta middag, och de två äter middag tillsammans. Efteråt så dansar de några danser ihop och bestämmer sig sedan för att träffas nästa dag. Jodan, å andra sidan, har beslutat sig för att han behöver starkare grejer än vanlig tobak och har därför gett sig ut på jakt efter lite tokgräs. Han hittar snart några som säger sig kunna sälja honom det, men det hela slutar istället med att han blir rånad och slagen medvetslös. Efter ett tag börjar Felicia undra vart Jodan tog vägen och ger sig av för att leta efter honom, vilket tillslut får henne att försöka varsebli efter honom. Tyvärr går något väldigt fel; Felicia snedtänder och den magiska överbelastningen gör att hon faller medvetslös till marken.

När Jodan väl vaknar ligger han på en bår och en ung kvinna sitter vid hans sida. Hon bjuder honom på en kopp te och presenterar sig som Elin. Det visar sig att hon såg vad som hände honom och efter att rånarna gick därifrån tog hon honom till en helare. Tyvärr så tog rånarna alla pengar Jodan hade på sig, men Elin stod för helarens kostnad. Jodan vill tillbaka till sina vänner för att berätta om vad som hänt, så han och Elin bestämmer att de ska träffas nästa dag för middag på Himmelska friden. Elin kallar Jodan ”trovärdig nog att vara värd en chansning” och hoppas att han håller sitt löfte.

Jodan skyndar hem till san Veluccio, där han talar med en av tjänarna och får veta att ingen av de andra ännu kommit tillbaka. Efter det ger han sig av för att försöka leta upp Felicia, då hon fortfarande var kvar på Himmelska friden när han gick. Väl på Himmelska friden talar han med Amaric, som inte är intresserad av att leta efter Felicia då han antar att hon hittat någon att följa med hem. Jodan lämnar värdshuset ensam och försöker varsebli Felicia. Det dröjer inte länge innan han hittar henne liggandes medvetslös och skadad, av fallet, i en gränd och med hjälp av några stadsvakter kan han ta henne till helaren som tidigare samma dag hjälpte honom.

När Felicia väl vaknar flödar minnena som Jodan månader tidigare gömde undan i hennes undermedvetna tillbaka, och Felicia minns plötsligt varje fruktansvärt ögonblick av den brutala våldtäkten och Amarics räddning. Äcklad och förfärad springer hon så fort hon bara kan till san Veluccios hus där hon får tjänarna att fylla upp ett bad åt henne, i vilket hon tvagar sig tills tvålen är slut och vattnet sedan länge kallnat. När hon väl stigit upp konfronterar hon Amaric, som med en gång erkänner att de försökte radera hennes minne av våldtäkten och försvarar beslutet med att Jodan inte trodde det skulle bli några komplikationer. Felicia springer ut ur rummet och gömmer sig.

Amaric ber att få tala med Jodan i enrum och berättar att Felicia minns allt som han sade sig ha raderat, men då Jodan själv raderade sitt minne av vad han gjort vet han inte vad Amaric pratar om. Han erbjuder sig att läsa Amarics minne av händelsen, men Amaric har fått nog av Jodans minnesmagi och vägrar låta honom göra det. Istället försöker han övertala Jodan om att läsa Felicias återkomna minnen, vilket han till slut går med. Men innan han gör det vill han först prata med Felicia. Under tiden har Savi letat upp Felicia för att höra vad som hänt. Hon hittar Felicia liggande under matbordet och när Felicia berättar att hon blivit våldtagen kan hon inte göra mer för henne än att hålla om henne. Det dröjer inte länge innan Amaric och Jodan hittar de två under bordet och Jodan läser Felicias tankar. Minnet av våldtäkten och Amarics räddning får honom att spy, så Jodan chockar genast bort minnet. Han råder sedan Felicia att försöka hantera minnet, istället för att han ska försöka radera det igen, då det blir allt svårare ju längre tid som går.

Felicia vill tala med en präst, så de tar henne till den lilla Mishakal-helgedomen i Lamar. Efter att Felicia talat en stund med prästen bestämmer hon sig för att stanna där en tid. De andra börjar promenera tillbaka till san Veluccio och det dröjer inte länge innan Amaric utbrister:

”Mentalism är skit – det har aldrig bidragit med något gott i världen!”

Jodan kontrar hans anklagelse genom med en motanklagelse att Amarics magiskola är värdelös, och ett högljutt gräl bryter ut mellan de två där Amaric anklagar Jodan för att bara förstöra allt med sin förbannade magi. Savi försöker få dem att lugna ner sig och påminna dem om att Jodan gjorde det han gjorde med goda avsikter, men det är för sent och har redan urartat i att Amaric kallar Mentalism för ondska som bara förstör (vilket för Jodan är ett djupt angrepp på hela hans person). Det enda Savis försök att lugna de två leder till är att Jodan ryter åt henne att hon ska ”hålla sina råttklor borta” innan han går därifrån. Amaric vill varva ner med sprit, men Savi lyckas övertala honom om att gå och lägga sig med henne istället, då det nu är sent på kvällen. Båda ligger vakna till sent in på natten, medan Jodan planlöst går runt i staden tills kvällskylan tvingar honom att vända tillbaka.

23 november 1715

På morgonen berättar Amaric för Krevian om vad som hänt och att Felicia nu minns våldtäkten hon utsattes för. Amaric och Jodan undviker varandra under dagen och på eftermiddagen möter Jodan upp med Elin som bestämt. De äter middag ihop och det visar sig att Elin har tagit tillbaka pengarna som rånarna tog från Jodan. Även om hon inte uttryckligen säger det så förnekar Elin inte heller att hon är kriminell, eller som hon uttrycker det ”bra på att komma över det andra vill ha”. Då Jodan inte vill ha mer problem än han redan har är han inte intresserad av att börja umgås med kriminella, så han tackar för sig och går efter middagen. Men istället för att återvända till san Veluccios hus går han till Mishakal-helgedomen, där han ber och beklagar sig över att hans vänner inte är som böcker.

Amarics självförtroende får en omgång

24 november 1715

Nästa dag lånar Amaric pengar av Krevian så att han kan planera och genomföra en romantisk heldag med Savi. Dagen inleds med att de blir rejält ompysslade på badhuset. Efter tvätt, massage och parfymering står inköp av kläder på schemat, och Savi får köpa sig en vacker klänning. Efter att de är ombytta och iordninggjorda bär det av till Himmelska friden, där de delar en romantisk middag och Amaric överlämnar det halsband han tidigare under dagen köpte åt Savi. De två dansar sedan och har roligt till sent in på kvällen innan de återvänder till sitt rum i san Veluccios hus. De blir liggande i sängen och kysser varandra, men Amaric har mer än heta kyssar i åtanke, en tanke som det visar sig att Savi inte delar. Han försöker smeka upp henne nog för att hon till slut ska ge med sig, men hans försök gör att hon tillslut försöker hålla tillbaka honom och ber honom sluta. Han ignorerar dock hennes begäran, även när hon säger:

”Snälla sluta, jag är inte redo.”

Då Amaric inte visar några tecken på att sluta försöker hon nu knuffa bort honom. Den följande brottningsmatchen leder till att de båda hamnar på sovrumsgolvet, med Savi ovanpå Amaric. Amaric tar då till magi och täcker hela rummet i mörker innan han tvingar Savi till golvet. Men istället för att fortsätta streta emot när han får övertaget klamrar hon sig fast vid honom och börjar gråta, vilket får honom att sluta. Han lyfter upp henne på sängen igen och lägger sig med henne, då hon fortfarande har benen och armarna runt honom, tills hon inser att han slutat. Hon viskar ett tack till Amaric och börjar lugna ner sig igen, men Amarics självförtroende har redan fått sig en rejäl omgång, då han inte kan förstå varför hon är så envist motvillig men ändå uppmuntrande. De ligger skavfötters en stund innan Savi tillslut föreslår att de ”kan göra annat”, vilket visserligen är bättre än inget, men ändå en klen tröst för Amaric och hans sargade självförtroende. För att inte nämna att Savi, som gör det för första gången, knappt vet hur hon ska göra och är lite väl hårdhänt.

Eld från ovan

25 november 1715

På morgonen är Krevian snabbt igång och frågar ut Amaric om hur kvällen gick. Det han är mest nyfiken på, med tanke på hur han känner Amaric, är om han och Savi tillslut ”stoltserade med sammetshatten”, ”gjorde besten med två ryggar”, ”brände midnattsoljan” och så vidare. Men ännu en gång förvånar Amaric sin vän genom att uppriktigt säga att inget sådant hände, vilket får Krevian att inse hur mycket Amaric verkar ha förändrats under de senaste månaderna.

Senare samma dag lämnar Felicia tillslut templet, långt ifrån återställd, men samlad nog att hon tror sig kunna börja gå vidare. I själva verket har dock återkomsten av de fruktansvärda minnena gett henne en personlighetsstörning, en personlighet som i det närmaste är direkt motpol till Felicia, men av den märks ännu inget. Savi är först att välkomna henne tillbaka och höra hur hon mår, men följs strax där efter av Amaric och Krevian. Då Felicia nu är tillbaka förkunnar Krevian att det är hög tid att de firar deras ankomst ordentligt, efter vilket han ger sig av för att ordna med en fest, och föreslår att de andra ser till att fixa sig lite nya kläder och gör sig redo för en kul kväll. Den enda som inte är intresserad av att delta i festen är Jodan, då Amaric inte är villig att be om ursäkt, så han stannar i Mishakal-helgedomen för att meditera. Felicia letar även upp och bjuder in Leon och ber om ursäkt för att hon inte kom till den middagsträff de hade bestämt, som tur är så verkar Leon vara ganska förlåtande och de bestämmer sig att mötas upp på kvällen och gemensamt gå till festlokalen.

Krevian är tillbaka framåt kvällen och berättar att allt är klart för fest. Tyvärr fick han hyra en annan lokal än Himmelska friden, så det blir lite längre att gå, men å andra sidan får de en egen privat våning. Han skickar de sista inbjudningarna med sina tjänare och sedan går samtliga, även hans farbror Fien, med till lokalen. Väl där bjuds de på välkomstdrinkar, följt av dans och nöje innan de smiter upp till den mer privata övervåningen. Väl där uppe fortsätter festligheterna och Felicia försvinner snart in på ett av rummen med Leon. Samtidigt har Amaric och Krevian korkat upp starkspriten och har redan fått i sig ett nubbar var. Innan han hinner ta sin tredje nubbe viskar Savi till honom och föreslår att de också bör ta ett av de privata rummen, innan Amaric ligger på golvet. Amaric säger åt Krevian att plikten kallar, sveper sin tredje nubbe och ser hur Savi försvinner in i ett av rummen. Men just som hon stänger dörren slås den, tillsammans med en stor del av väggen och golvet, ut och efterlämnar ett gapande hål. Byggnaden börjar brinna och flera gäster från övervåningen faller ner i det nyligen bildade hålet, och av Savi syns inget till. Även Felicia och Leon avbryts tvärt när deras säng kastas mot väggen och de faller ner i det hål som bildats. Leon ligger på henne efter fallet och frågar direkt om hon är skadad, men utöver blåmärken är hon oskadd. De vräker undan madrassen och inser att vägen ut ur rummet, genom ett hål i väggen, blockeras av eld. Med hjälp av madrassen får de dock en tillfällig landgång genom elden, och båda lyckas ta sig till nästa rum, där de konfronteras med en låst eller möjligen skev dörr. Leon lyckas tillslut att med sparkar och tacklingar tvinga upp dörren nog för att de ska ta sig vidare och de kan ta sig ut på gatan via ett fönster i nästa rum.

Svartbloden besjkuter Lamar

Väl utomhus inser de att det inte bara är deras byggnad som blivit attackerad, utan det är hela staden. Från himlen ser de stora eldklot komma fallande och slå ner till synes slumpmässigt över staden, som nu står i brand på flera ställen. Samtidigt hänger både Amaric och Krevian från bardisken för att inte falla ner i det hål som bildades när den första brandbomben slog ner. Men då elden sprider sig och de inte ser någon väg runt hålet tvingas de båda tillslut hoppa ner. Efter att de tagit sig ner på markvåningen börjar Amaric söka febrilt efter Savi och ser snart en arm med rätt klädsel ibland den delvis antända bråten. Utan att tveka börjar han försöka gräva fram henne, allt medan elden kryper allt närmare och andra delar av byggnaden hörs falla samman. Trotts att han bränner sig på händerna lyckas han övervinna begäret att fly och kan tillslut dra fram den blodiga och tillsynes livlösa Savi. Amaric börjar se sig om efter en flyktväg och stålsätter sig sedan för en rusning genom elden. Men innan det bär av hör han hur Krevian ropar något om hans syster, Calista, och trycker en ring i handen på honom. Vad Amaric förstår vill Krevian att han ska ge den till henne, antagligen om han inte överlever. Täckta av Krevians rock rusar de sedan genom elden och tar sig ut på gatan. Rocken blir förstört, men i övrigt klarar de sig med mindre brännskador, och Amaric letar reda på Felicia för att hon ska kunna ta hand om deras skador. Krevian är i upplösningstillstånd över att han inte kan hitta sin farbror, som verkar ha gått förlorad i elden, och blir tillslut sittandes på knä framför den brinnande lokalen. Under tiden har Amaric och Felicia bett Leon undersöka om san Veluccios hus står kvar, och han har skickat en av sina kamrater för att undersöka det medan han själv stannar med Felicia.

Krevian lyckas tillslut samla sig nog för att hysteriskt fråga Amaric vad han ska göra och ta sig till. Amaric, som vid det här laget varit med om värre, örfilar honom och ryter att han ska ta sig samman. Inom kort återvänder Leons kamrat i sällskap av ingen mindre än Fien san Veluccio, Krevians farbror, som hade lämnat festen tidigt. Krevian kan knappt tro sina ögon och omfamnar sin farbror samtidigt som glädjetårarna faller. Samtliga beger sig sedan till san Veluccios hem igen, då det verkar som om svartbloden inte beskjuter den delen av staden. Borta i Mishakal-helgedomen har det som sker inte undgått Jodan, som frivilligt deltar i brandförsvaret under hela natten. När gruppen väl tagit sig i säkerhet byter Felicia om och ger sig av tillsammans med Leon och hans vänner för att hjälpa till i brandförsvaret och ta hand om skadade. De andra försöker varva ner med lite vin innan de går och lägger sig.

Svek

26 november 1715

Dagen därpå talar Amaric och Krevian om hans relation till Calista. Det visar sig att de två började träffas efter att Krevian nekades inträde i Legio Luxus. Till en början var det bara som vänner, men över tiden insåg han att han hade förälskat sig i henne och de två visar sig ha varit ett par sedan slutet av juli. Amaric blir mycket upprörd över det han får höra och känner sig förrådd. Krevian försöker försäkra honom om att han aldrig skulle vanära Calista, och att han aldrig gjort mer än kysst henne, men Amaric vill inte höra mer. Vad bekräftar ringen kastar han bort den när Krevian ber att få den tillbaka. Efteråt bestämmer Amaric att inte tala mer om det innan de kommer till Meckelsinburg.

Jodan skickar ännu en skrivelse till greven, irriterad över att ännu inte fått något svar, innan han fortsätter skriva på sin bok. Under tiden som Amaric pratar med Savi om sin syster och Krevian. Savi förstår dock inte riktigt varför Amaric anser deras relation vara ett problem, utan tycker att han gör en lite väl stor grej av det, efter vilket Amaric får nog och går och lägger sig. Under natten deltar åter Felicia och Jodan i försvaret.

27 november 1715

Följande dag har Amaric nått ett beslut och deklarerar på morgonen att Krevian inte längre är hans vän. När Felicia och Jodan kommer tillbaka, efter ännu en natt som frivilliga i försvaret, berättar Amaric om vad som hänt. Jodan tycker att Amaric är en idiot som hetsar upp sig över en sådan skitsak. Felicia är lite mer förstående och talar med honom en stund om det och beklagar det som hänt mellan Krevian och Calista.

Fram åt eftermiddagen inser Amaric att Savi varit borta sen morgonen, och skickar tjänare för att ta reda på var hon tagit vägen. Han får även höra ifrån Krevian att folk i staden börjat bli sjuka. Efteråt ger sig Amaric själv ut för att leta upp Savi, men det enda han kommer fram till är att hon besökte Himelska friden tidigare under dagen. Han lämnar ett meddelande åt henne ifall hon skulle komma tillbaka, innan han återvänder till huset. Ett par timmar senare kommer även Savi tillbaka. Det visar sig att hon hade varit ute och sett på förödelsen i staden, lokalen hon nästan dog i och så vidare. Hon är rädd och vet inte riktigt vad hon ska göra, och undrar om Amaric inte också är rädd. Han svarar att han inte orkar vara rädd längre.

Folkets missnöje växer

28 november 1715 - 29 november 1715

Jodan har åter igen hjälpt till med försvaret under natten och märkt hur stämningen i staden blivit värre. Mindre upplopp har startats och Jodan börjar skriva mer negativa saker i sin bok om belägringen, allt mer säker på att det hela kommer sluta med deras död. Då gatorna inte längre är säkra barrikaderar de sig i huset, då folkets vrede verkar vara riktad mot de mer välbärgade i staden. Tydligen har de fattigare börjat bli sjuka, medan de finare områdena är opåverkade. Fram åt eftermiddagen har stadsvakten återställt ordningen, men det är säkrast att stanna inne hädanefter. Även följande dag spenderas, till Jodans förtret, i huset.

Ett uppenbart suspekt brev

30 november 1715

Dagen börjar som den innan och det ser ut som om de åter kommer att behöva spendera den inomhus. Men en överraskning kommer när det knackar på dörren och en kurir överlämnar ett brev undertecknat ”Vi som överlevde”.

De diskuterar vad de ska göra, då brevet verkar mycket suspekt, men då ingen mer än Amaric verkar vara för att strunta i det ger sig Jodan av till den angivna krogen, Murgrönan, för att kolla läget. Han försöker använda magi till att läsa gästernas tankar, men ingen verkar veta något om att möta honom eller någon av de andra. Tillslut säger en av gästerna, tydligen magiker, åt honom att uppföra sig och sluta använda mentalism på folk, efter vilket Jodan slutar försöka läsa gästernas tankar. De andra ansluter sig till honom på eftermiddagen och de äter sin middag medan de väntar. När krögaren ropar ut sista beställningen kallar de till sig en av servitriserna och beställer det som brevet instruerade dem att beställa. Hon svarar att de inte har det, men Felicia övertalar henne att ändå höra med krögaren. De hör hur han skrattar ordentligt när servitrisen talar med honom, men några vidare instruktioner får de inte. De dröjer kvar till stängning innan de lämnar krogen.

Utanför möts de av en kurir som frågar om det är dem han väntat på. Han berättar att han fått instruktioner om att leda de som beställer något som får krögaren att skratta efter en invecklad rutt till en adress några kvarter bort. De förhör honom och han svarar så gott han kan på deras frågor och om den planerade rutten, men verkar av allt att döma inte vara mer än just en kurir med ett papper som instruerar honom om vilken väg hans ska leda dem. Amaric döljer sig till en början i mörkret med magi, men inser snart att det inte tjänar mycket till då mannen verkar ofarlig och de passerar genom några väl upplysta byggnader.

Tillslut stannar de i en korsning och deras guide berättar att allt som återstår för honom är att be dem vänta där. Han tackar för sig och önskar dem lycka till innan han lämnar dem stående i korsningen. Omkring sig har de några intetsägande byggnader, varav den enda verkar vara ett lager eller stort förråd. Inget händer på en stund och gruppen överväger att gå därifrån då de hör en röst ifrån lagerbyggnaden som ropar åt dem att komma in. Med viss tvekan närmar de sig byggnaden och passerar genom de stora dörrarna. En röst ropar åt dem från längre in i byggnaden, och så fort alla är några meter in i lagret slås dörrarna igen. Ifrån övervåningen hör de en, vid det här laget allt för bekant och ovälkommen, röst:

Aris Vocc
Välkomna till Lamar! Det verkar som om allt avskum flockas hit nu för tiden.

Aris Vocc står och ser ner på dem från övervåningen och ur mörkret omkring gruppen stiger ytterligare fyra beväpnade personer, samtliga med ett svärd i varje hand. Bakom lådorna i lokalen stiger fler beväpnade personer fram,, tills gruppen är i minst ett 3 mot 1 underläge. Av allt att döma är de flesta, om inte alla magiker.

Savi är först att svara på Aris välkomnande med ”Du är ju här.” Han svarar:

Savi Vaseni, fortfarande lika odräglig hör jag. Din far hade i alla fall vett att böna och be för sitt liv, men feghet kanske hoppar över en generation? Kanske borde vi ha förgiftat dig när vi ändå tog hand om din mor? Ingen god gärning går ostraffad antar jag.

Svarar att han ljuger, och det är uppenbart att han bara är ute efter att provocera.

Aris säger sen att hon får tro vad hon vill, då det inte ändrar fakta, innan han föreslår att gruppen lägger ner sina vapen och ger upp. Med tanke på att de är omgivna av och i rejält numerärt underläge mot ett antal tränade soldater, väljer de att ge upp. Med varsin säck över huvudet förs de någonstans längre in i byggnaden där de tvingas till marken och binds vid några av de stolpar som håller uppe byggnaden. Väl på plats påstår sig Aris, till var och en i gruppen, ha mördat deras familjer och att Jodan är att tacka för det. Detta då Jodans far började ställa besvärliga frågor och därför eliminerades. Detta ska ha lett till samtliga familjers brutala död, varav Amarics syster Calistas ska ha varit den han fann mest njutbar då han utnyttjade henne sexuellt under lång till innan han tillslut mördade henne. Att Elikonska agenter skulle ha kunnat mörda så många ur framstående familjer i Meckelsinburg, utan att någon lagt märke till det, verkar dock så otroligt att det antagligen är det och hans försök att provocera får inte den respons han är ute efter. Vilket Savi snart bittert får ångra, då hon får hela hans uppmärksamhet.

Med sina båda svärd i hand frågar han Savi hur det känns att vara dotter till en förrädare. Men innan hon hinner svara sticker han sitt ena svärd i hennes vänsterben. Savi skriker ut i smärta att hon hoppas Karon tar Aris i arslet och kallar honom för ynkrygg, innan hon avbryts av ett slag i ansiktet. Amaric skriker åt Aris att sluta, medan något slår slint i Felicia som börjar småskratta. Från Savi hörs inget mer än plågade stön, nästan grymtningar.

Du är utstött av alla du känner, förkastad som avfallet i kloakerna. Dotter till en ynkrygg som erbjöd allt han kunde, till och med ditt liv, i utbyte för sitt eget. En präst som förkastade sin tro. Du är inte en person, du är avfall. Din död vore att göra världen en tjänst.
Valie Jovanic

Och med det sticker han sitt andra svärd i henne, men missar hjärtat och träffar närmare hennes vänstra axel. Savi skriker till och innan hon tystnar tvärt. Aris beklagar sig över att han missade hjärtat men avbryts av Valie, som fram till dess har varit tyst. Efter en kort utställning där hon tydligt klargör att det är hon som bestämmer och Aris gör bäst att komma ihåg det skickar hon bort honom. Innan han går klipper han dock till Amaric, vilket till synes bara gör Valie argare. Efter ett kort samtal med en annan man, där hon anger anledningen varför att hon stoppade Aris tortyr – hon inte ville spendera hela natten med att se på eländet – lämnas gruppen ensamma med henne.

















Alliansers kapitel
Kapitel 1 - Festen kan börja | Kapitel 2 - Åter i säkerhet | Kapitel 3 - På resande fot | Kapitel 4 - Priset för kunskap | Kapitel 5 - Något hände längs vägen till Baras | Kapitel 6 - Tjäna eller tjänas | Kapitel 7 - Tur i oturen | Kapitel 8 - I svartblodens fotspår | Kapitel 9 - Mot alla odds | Kapitel 10 - Det som en gång var förlorat | Kapitel 11 - Ödet | Kapitel 12 - Alla vägars slut | Epilog
Personliga verktyg